Mitt livs dittills längsta förhållande hade precis tagit slut och jag satt på en bänk i en okänd stad och grät. Bredvid bänken låg ett café dit jag då och då gick in och beställde en kopp te mellan tårarna och snörvlet, men det var allt jag kunde förmå mig till. Största delen av dagen satt jag på bänken och min dagbok dekorerades av ständigt återkommande tårar. En alkis gick förbi mig, vinglandes och skränandes. Han sa: "varför ser du så ledsen ut, du som är så vacker?"